Slut-på-semesterntankar

Dags att börja jobba igen. Har suttit i soffan hela dagen och tänkt alldeles för mycket på mitt liv. Jobb. Kroppen. Knoppen. Hjärtat.

Som vanligt ältar jag negativa saker. Det som drar massor med energi och liksom äter upp mig inifrån. Jag har aldrig fört dagbok men den senaste tiden har jag skrivit ner några saker på datorn. Inte som dagbok utan mer minnen vad jag verkligen varit med om i mitt liv (inga detaljer men nog ändå). Upp till gymnasieåren är det tråkiga saker, så enkelt är det. Men även efter, när jag borde vara vuxen och förstå. Och jag har gråtit när jag skrivit och jag har funderat ifall jag hittat på. För jag hör om människor som haft det svårt och då tänker jag att “DE har haft det svårt så jag borde inte gnälla”. Men, när jag läser orden och inser att all den där skiten har hänt MIG så inser jag mer och mer hur barndomen formar oss alla.

Jag vet inte för vem jag skriver. Eller, jag har någon i tankarna (för att lättare kunna skriva) men jag vet inte om jag någonsin vågar visa detta. Men som sagt, det blir så tydligt hur påverkad jag är av allt. Jag söker konstant bekräftelse på att jag duger, på att någon väljer mig. Men även om någon visar att de valt mig vågar jag inte tro på det utan lever med en konstant skräck att bli lämnad och lurad. Just lurad är nog det värsta, att stå kvar och inse att man gått rakt i fällan och insett hur det verkligen låg till. Därför är jag också så finurlig att jag säger till mig själv hela tiden att aldrig våga chansa och visa mitt rätta jag för se, jag ska visa “dom” att jag minsann inte blir lurad längre. Klurigt, eller hur? Jag har tidigare berättat om att jag har separationsångest och det har jag. Ibland mår jag så bra (tillsammans med de närmaste) och då lugnar hela min kropp ned sig. Jag skrattar och njuter och glömmer bort allt annat. Men så är det över och vi ska skiljas och då får jag såna hemska tankar. Har jag sagt hur mycket jag uppskattat allt? Och tänk om vi inte ses igen? Tänk om? Tänk om de försvinner nu? Jag är livrädd för att bli ensam! Välja att vara själv är en sak, bli lämnad ensam en helt annan.

Så förutom att älta mitt hemska jag så är det mycket annat jag tänker på (och som nu lett till att jag börjat få plötslig hjärtklappning, mardrömmar och sömnlöshet) – går ju bra det här…not…

• jobb. förstås. Jag kan inte skriva mer här men, arbetssituationen är…galen.
• ryggen. Ska till sjukgymnasten imorgon igen. Mår bättre, har varit duktig på att göra mina övningar hela sommaren. Har fortsatt bråka med husläkaren och till slut remitterades jag vidare till reumatologer. De, i sin tur, har sett över min röntgen och beslutat att följa upp detta. Jag är livrädd för vad de ska säga, på samma gång så måste jag få ett svar för att kunna gå vidare på rätt sätt.

Och så klart att jag mår dåligt när jag ältar så här mycket. Därför ska jag avsluta detta eländesinlägg med bra saker från min semester;

• logdans i Hälsingland. En dyrbar kväll i juli var jag där tillsammans med Blümchen och annan flicka och så kul det var. Jag fick dansa en hel kväll, ryggen hade en bra stund och jag kände mig glad! Jag ska leva länge på den kvällen
• midsommar. Kanske inte riktigt på min semester men nästintill. Mina fina vänner tillsammans i ett torp i hälsingland. Jag skrattade så jag grät och jag sov i ett tält och förbannade björktrastarna och duvan som väckte mig varje morgon. Men så roligt det var!
• Bryssel. Jag och Tjillevippan åkte ner till Blümchen för några dagars enkelt umgänge. Så avslappnande och befriande alltihop. Och jag kom hem med en klarröd/orange kappa som jag bo i hela hösten!
• rosé på balkongen. En kväll med J och en kväll med N. Lyx!
• Långpromenaden med S som avslutades med många öl, skratt och en del tårar. Vilken dag!
• Dagar vid vatten med Mädchen. Klippor vid Mälaren eller färja till Helsingfors spelar ingen roll, det var vi och vattnet.

Så, jag har det bra. Jag har det väldigt bra. Om bara jag kunde komma ihåg det oftare.