Vid midnatt var jag på väg över Mariatorget mot tunnelbanan när jag hörde någon som grät. Någon i julimörkret grät högt och hjärtskärande och i skumrasket kan jag till slut urskilja en tjej (runt 20årsåldern) som sitter ensam på en bänk. Min första tanke är att gå fram och fråga hur hon mådde, min andra tanke är att jag är för trött och bara vill komma hem. Men jag kunde inte fortsätta till tåget utan med bestämda steg gick jag fram till henne. Jag frågade hur det stod till och hon tittade upp på mig med röda, svullna ögon och hulkade fram “bra…”. Jag frågade om jag kunde göra någonting och hon sa “om du vill kan du få sitta här en stund hos mig”.
Så där satt vi, tysta på en bänk på Mariatorget. Hon grät, fipplade lite med sin telefon och jag var tyst. Efter en stund säger hon plötsligt “Du tänker väl inte ringa någon om mig?” och jag svarade bara att jag inte skulle göra det men att jag inte tänkte lämna henne själv. Så börjar hon berätta; att hon känner sig så ledsen och deprimerad för allt. Hela livet. Alla krav; att man ska plugga, jobba och bara kunna allt och göra allt. Och allt hon berättade kände jag igen mig i; det här att aldrig stanna upp och våga njuta och stå för vem man är och vad man gör för hur kan det se ut i andras ögon. Och vad ska jag bli när jag blir stor? Jag frågade om hon hade pratat med någon annan om detta och hon sa trött “Nej men vem lyssnar på ännu en deprimerad kvinna, jag är bara en kvot” och jag blev så ledsen i hjärtat. Någonstans började min hjärna tänka “var försiktig med vad du säger, kanske ska du bara låta henne vara, tänk om du ställer till någonting?”. Men… är det inte bättre att bry sig än att springa till tåget?
Hon berättade att hennes föräldrar bodde i närheten och efter en stund på bänken frågade jag om jag skulle gå med henne hem till dem. Så långsamt gick vi och småpratade om livet för att slutligen skiljas åt utanför hennes port.
Jag vet inte vad flickan heter, jag vet inte var hon egentligen bor (hon var på besök hos sina föräldrar) men jag hoppas att hon tar hand om sig. Livet är skitjobbigt och vi får ta massor med smällar som ibland ger stora, varaktiga ärr i kropp och själ.
Ta hand om er. Ta hand om varandra.
Men fina, fina Ika. Vad du är underbar som tog dig tiden att sitta med henne. Och framförallt se till att hon kom hem ordentligt och säkert.
Det borde finnas fler som du. Medmänniskor!
Kram till dig underbara, vackra kvinna!
Tack och kramar tillbaka!
Ah vad fint av dig att satta dig ner och ta dig tid! Kram!!!!!
Ja vad säger man? Världsklass!
Jag tror att du just där och då var det bästa som kunde hänt henne! Du är så bra! Jag har sån tur som kan ringa när jag vill, men det är fantastiskt hur du delar med dig av din empati även till en främling som behöver det. Världen skulle må bra av fler som du. Kram!