Intet nytt på varken väst-, öst- eller jobbfront!

Ja är inte det här en sorts depression så vet jag inte hur det nu skulle vara. Eller är det en livskris? Är det ens skillnad? Jag vet bara att jag har kört fast totalt. Så vi tar det i punktform.

1. Jobbet. Intet nytt jobb. Jag söker men ingen nappar. Jag vet liksom inte hur jag ska göra; söker jag arbeten jag är helt okvalificerad för eller är jag FÖR kvalificerad? Kan man vara det? Eller skriver jag helt fel i ansökan? Jag försöker googla och snappa upp vad som är “bra” / “mindre bra” att skriva och så utgår jag från det. Men mitt nuvarande jobb håller inte längre. Ensamarbete är snarare en regel än undantag. Och ALLT ska hinnas med, jag har långa listor på allt jag måste hinna. Men jag hinner inte med och hjärnan kokar.

Flera personer i min närhet har fått nya jobb också och det är SJÄLVKLART att jag gläds för deras skull. Men det är också så svårt att höra dem prata om löneökningar, bra arbetstider och nya utmaningar när jag själv inte vill hellre än att hitta nya vägar. Men jag missunnar er inte. Jag lovar. Jag blir glad

2. Ryggen har tackat för sig igen. De senaste två veckorna har jag haft smärta jag aldrig tidigare upplevt. Jag har gråtit och snorat högt här hemma på kvällarna för att det gjort så j-la ont. Inför andra kan jag beklaga mig, men jag erkänner aldrig riktigt exakt hur illa det är. “Jo igår kväll låg jag på golvet och hulkade och skrek av smärta och tog mig inte upp på 30 minuter”. Då är jag väl sjåpig? Och jag blir så irriterad på de som tittat på mig och sagt “Ja jag har ju också haft lite ont i ryggen, men det brukar gå över”.  Jag vill ta tag i dem och slå och skrika “DU HAR INTE EN ANING HUR ONT JAG HAR!”. Men jag ler lite trött och säger “ja fast det här är ju inte bara lite ryggont, jag vet ju att det är fel därinne…”. Men det lyssnas liksom inte på. Och jag biter ihop. För en vecka sedan försökte jag gråta i smyg bakom en DN, det gick ju sådär. Men jag skäms, lite ryggont ska man väl inte gråta för? Men hur förklarar jag smärthugg / blixtrande smärta som när som helst kan attackera mina ben och min rygg? Som får mig att hålla andan och bita mig i läpparna för att inte skrika? Va’ inte så sjåpig Ika! Men innerst inne vill jag bara att någon är där när smärtan släpper och inte berättar för mig “att jag minsann också haft ont i ryggen…”. Du har inte en aning hur jag mår och jag orkar inte riktigt med pikar längre för att jag haltar eller för att jag inte kan gå hur som helst. Stå bara bredvid mig. Var bara nära.

3. Men apropå ryggen är jag tillbaka hos sjukgymnasterna på Rehabtjänst. Jag fick en akuttid och träffade ännu en supersjukgymnast. Hon tittade på mig, bad mig berätta, lyssnade, förde anteckningar, gick tillbaka i gamla journaler och läste och studerade slutligen röntgenanteckningarna. Och hon bara sa “jag tror att jag har en tydlig bild av vad det är som ställer till det för dig” och så började hon beskriva MIN värk. Och det är diskarna i ländryggen som inte mår bra. Inget diskbråck men de är ihoptryckta och slitna och eländiga och då kan man få sån här smärta som jag har. Det är ofta förknippat med reumatiska sjukdomar och sånt finns det alldeles för mycket av i släkten. Så nu är jag helt nojjig att jag ska ha en reumatisk sjukdom som ska göra mig invalidiserad. Och mitt jobb där jag konstant befinner mig vid låga bord är HELT FEL för mig. Så… då är vi tillbaka på jobb-problematiken.

4. Mitt utseende – jag veeeeeeeeeet, fåfänga! Men jag ser ju inte klok ut, den senaste tidens stress och jäkt och ingen träning alls har lett till att jag är blekfet med påsar under ögonen. Jag har aldrig sett mig själv som vacker men just nu är det inte OK.

Jag vet. Det är fult att gnälla. Det finns dom som har det värre. Men jag kan inte hantera allt längre. Jag känner mig ensam ansvarig på jobbet för massor. Den här smärtan i ryggen tar så mycket energi att jag inte kan dölja det längre. PÅ jobbet får jag höra “du ser så sur ut. Du ser trött ut”. Ja men vad tror du? Jag orkar inte. Det är ungarna som håller mig flytande. SOm hjälper mig, lyfter, sträcker och kramar mig när allt känns som mest hopplöst. Ungarna som utmanar mig på alla sätt möjliga men som ändå får mig att hitta lite mer ork, och lite till…och lite till. Men när energibanken är slut – vad gör jag då? Jag tar ingenting från den banken till mig själv längre. Jag ger allt till jobbet.

Och jag vill flytta men jag har inga pengar att köpa något för. Och det skäms jag också för. Jag som är så gammal, jag ska väl ha en massa sparat? Nej, det har jag inte. Jag har inte en fet lön och det är först nu på senare åren som jag kunnat börja spara lite. Tidigare har allt liksom gått jämnt ut. Och jag är alltid med och försöker betala för mig, även om jag vet att de jag umgås med tjänar så mycket mer än vad jag gör. Men det sitter i sen barndomen, att undvika att vara skyldig någon något. Jag blir så glad och tacksam när jag blir bjuden på mat eller något men långt inne i hjärnan finns rösten som säger “Kom ihåg att du måste betala tillbaka”.

Men åter till boende; jag vill flytta. Jag vill inte bo i betongförort. Min dröm är att bo någonstans… jag vet inte riktigt var. Tror inte ens att orten är det viktigaste – jag vill bara känna ett lugn. Okej, jag drömmer lite; jag vill ha ett litet hus. Eller stort. Men ett hus. Med gräsmatta – jätteviktigt att det finns en gräsmatta som jag kan gå barfota på. Jag tror också att jag behöver en liten trädgårdsplätt för jag när en dröm att vara trädgårdsmästare. “Oj, nu måste jag verkligen rensa bland grönsakerna”. En trevlig sambo i det där huset kan också vara bra, allra helst om det kommer in getingar för jag avskyr dem. Men där puttrar vi runt, ibland strosar jag runt barfota på gräsmattan och äter nyplockade hallon. Spontant snygg med solfräknar är jag också och ett par slitna hängselbyxor klär min vardagssnygga kropp. En kropp som jag håller i trim genom att varje dag vara ute med hunden och gå stärkande promenader. För det finns en hund i min framtid. Det är en sån stark önskan, nästintill en drift.

Så försvinner drömmen. Och jag är tillbaka i vardagen igen, en ensam vardag där jag stressar fram och gråter för ryggen. Men ikväll när jag pratade med Tjillevippan sa hon något av det snällaste jag hört; “Jag följer med dig till världens ände. Jag följer med dig till dr och tar blodprover om det behövs för att kolla upp ev reumatiska sjukdomar. Jag är med dig”.

Tack. Du anar inte vad det betydde för mig.

Ett långt personligt inlägg. Jag behövde kanske bara få ur mig lite. Ursäkta om jag gjort dig less.