livstecken

Blir inte mycket skrivet här just nu. Jag har varken lust eller inspiration. Jag jobbar och jobbar och det tar all min ork. De två senaste fredagarna har jag gått hem och gråtit av trötthet och vanmakt. Dels över arbetssituationen som sådan (vilken är fullständigt ohållbar). Dels över den behandling jag fått utstå av så att säga klienter. Jag kan inte skriva mer här mer än folk är tamigfan inte kloka, skriker och gormar och smått hotar. Och där står jag; “i ett arbetslag ställer vi upp för varandra” så jag ställer upp. Och ställer upp så enormt mycket att jag arbetar och tar emot skit för andras räkning…

De två senaste helgerna har dock varit helt underbara. Jag lever och jag skrattar och jag har roligt – men visst påverkas allt av jobbet. Jag drömmer om jobbet och jag tänker på jobbet.

Jag letar andra jobb men ingen verkar vilja ha mig. Jag försöker ändra på personliga brev men ingenting. Jag är helt fel. Varför i helvete utbildade jag mig ens till lärare. Varför kunde jag inte bara komma på något annat? Men saken är ju den att jag knappt tänkte igenom något alls, jag bara åkte iväg och pluggade – angelägen om att komma bort bort bort.

Och nu är jag så borta att jag knappt kommer tillbaka till mig själv.

Men jag lever i alla fall. Jag lever för mina helger och lediga stunder med Mädchen och mina vänner, jag lever för kören. Men jag önskar mig en helt annan vardag…