Idag fick jag så äntligen komma till en sjukgymnast (jag har stått i kö på 3 ställen!) och jag känner mig hoppfull.
Hon vred och vände och drog och böjde på mig och jag låg där, stiligt iförd BH och trosor, och var ihopklämd. Till höger om britsen fanns en stor väggspegel – jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva se mig själv i den kan jag säga…
Efter mina beskrivningar tror hon att det är mitt bäcken som spökar igen (har gått i sjukgymnastik för det för många år sen); att mitt halvår med sjukskrivningar och stillasittande har väckt den björn som jag trodde hade somnat och aldrig mer skulle vakna. Allt blir liksom stelt, spänt och inflammerat och denna gång har hela skiten dessutom retat ischiasnerven. Men hon hade varma ögon och hon log och sa att hon ska nog få lite ordning på mig; jag måste bara se till att träna hemma också. Så jag är inbokad för två till besök inom en vecka och jag känner tillförsikt. Försiktigt, men jag vill så gärna bli av med det här. Det är jobbigt fysiskt men nästan än värre psykiskt, att aldrig riktigt veta när det ska hugga till och värka nästa gång. Och jag blir bara krokigare och krokigare då jag hittar på allt nyare sätt att röra mig på för att jag då tror att det ska göra mindre ont.
Vi får väl se, men jag är hoppfull!
3 kommentarer
07 juli 2009 kl 06:54
Ja, för sjutton, det låter hoppfullt! Jag håller tummarna!
07 juli 2009 kl 18:30
Tack!!!
08 juli 2009 kl 12:59
Låter bra det. Snälla ögon som säger att hon kan få bukt med problemen – det är två bra saker på en gång! Go for it.