Hoho? liksom

…är det ens någon här längre?

Jag ser att det senaste inlägget var den 28 augusti; känns som väldigt länge sedan. Å andra sidan har jag inte haft någon minsta ork att skriva. Jag som trodde att den här bloggen var min ventil, att det var här jag skrev av mig och öste ur mig det jag funderade på. Men till slut orkade jag inte det heller.

Jag har tänkt på den, haft dåligt samvete. Borde jag inte skriva men… det finns inte ork. Jag kan redan nu säga att detta blir ett … mindre uppåt inlägg.

Det här blev liksom hösten med smällar – positiva och negativa – åt alla håll och en känsloresa som inte är slut ännu.

Alla prover och läkarbesök visade att jag har en reumatisk sjukdom, Sacroilit. Jag bär även genen för Bechterews sjukdom men den har ännu inte utvecklats. Den kanske kommer, kanske inte. Sacroilit är en variant av det andra eländet och går i skov; ibland kommer jag att vara helt symtomfri – ibland kommer jag att få tillbaka de vansinniga smärtorna. Men det handlar alltså om kroniska inflammationer i bäckenet som påverkar rygg och ben h e l a tiden på ett eller annat sätt.

När jag fick veta blev jag först lättad att jag (ännu inte) har Bechterews, sen blev jag ledsen och grät. Jag vill inte vara sjuk! Jag vill inte få tillbaka de där vidriga smärtorna som skär som knivar i kroppen på mig och får mig att gråta! Jag vill vara snygg och reslig, inte krokig och hopdragen bara för att bäckenet har dumheter för sig. Sen blev jag ARG! Här har jag gått i flera omgångar med smärtor, jag har suttit hos husläkaren som gett mig voltaren efter 5 minuters undersökning (eller som i sommar när jag fick Alvedon) så i ren krigiskhet har jag gjort slut med min gamla husläkare och sökt mig till ny vårdcentral. HA på dem liksom!

Jag har flera gånger fått kommentaren ”Men det måste vara skönt att veta?” men jag vet inte… Det är skönt att jag nu har kontakt med Danderyds reumatologmottagning och har en öppen remiss dit. Det är skönt att någon TRODDE på mig och bekräftade min smärta i kroppen, att jag inte ”bara” var gnällig och inbilsk. Det är skönt att veta att jag kan ringa till Danderyd och få hjälp vid nästa skov. Men det är inte skönt att veta att det BLIR ett nästa skov. Det är inte en lättnad att veta att det här kan komma tillbaka när som helst, jag är numer helt nojig för hur kroppen mår- ”är det inte på ett annat sätt idag”? Men jag har kontakt med en bra läkare och jag har min sjukgymnast och de litar jag på till 100 %.

Nånting hände med mig där hos reumatologen; hon tittade på mig med sina kloka ögon och sa ”Nu är det dags att tänka på DIG, att sätta DIG SJÄLV i första rummet. Nu måste du tänka vad din kropp mår bra av, stress och infektioner mår den INTE bra av”. Jag har försökt att leva efter det men det är svårt… Jobbet är som det är – vi har nu 21 ungar i gruppen och det känns så väldigt tydligt att det är tre barn fler sedan förra läsåret. Jag har fått problem med minnet och jag blandar ofta ihop ord och namn, dessutom har jag fått hjärtfladdringar som kommer över mig när som helst. Jisses, när jag läser det jag skriver nu inser jag hur sjukt det här är. Vad är det liv jag har?!? Men, det blir ändring på det också. Allt i sinom tid. En sak i taget.

Det är läskigt det här med hjärtat; hjärtan ska slå regelbundet – inte fladdra och ha sig. Imorse satt jag och Mädchen och pratade om jul och nyår och plötsligt blev det jättekonstigt i hela mig; från en lugn frukost till ett fullständigt kaos i huvudet där trånga tåg, julhets och förväntningar (mina egna och andras) blandades. Jag har alltid älskat julen men de senaste åren har det blivit annorlunda, det känns som det blivit fler och annorlunda krav att ”det måste vara som förr”. Iaf kände jag imorse att jag bara ville gråta och inte prata om nånting alls (och varför blir det så? Jag måste ju kunna prata utan att klappa ihop). Jag vet, du tänker säkert ”men varför hetsa upp sig?” – jag gör det INTE med flit. Jag kan inte styra det, det blir bara för mycket att hantera. Allt jag vill är att klä min gran och lyssna på lugn musik. Jag hoppas att jag får semester från jobbet men det får jag inte veta ännu på ett tag. Jag försöker tänka på vad dr Karin sa (min reumatolog); ”Gör det DU mår bra av” – men tänk om andra blir besvikna på mig för de beslut jag tar?

Och samtidigt som jag försöker hålla mig själv uppe i alla tankar som svischar omkring är det människor omkring mig som inte mår bra. Sjuka släktingar, sönderstressade nära och kära (seriöst, vad är det vi håller på med?!? Hur mycket tycker vi att vi ska behöva jobba egentligen???) och kompisar som drabbas av det ena än det andra. Och när jag ser hur folk drabbas kan jag känna att ”vad har JAG att gnälla över?” – å andra sidan måste jag också få säga hur jag mår… Det senaste som hände var att min frisör sedan 14 år tillbaka ringde mig en morgon och berättade att hon blivit allvarligt sjuk och hoppas att jag ”kan finnas med henne i hennes kamp och att hon behöver min positiva energi”. Jag blev så ledsen för hennes skull, på samma gång som jag kände att ”men hur tusan behåller man positiv energi när man mest vill gråta för att livet ställer till såna dumheter?”. Och så började hjärtat att fladdra igen.

Så, det har varit och är en omtumlande höst. Jag har fått nya kunskaper och insikter och jag försöker att tänka på mig själv. Jag ser till att ha minst en kväll hemma i veckan för mig själv. Jag åker till kören även om jag inte tror att jag ska orka innan men kören är ett rent och skärt lyckopiller – älskade kör, den enda kväll i veckan jag inte tänker på jobb ett endaste dugg (för hur skulle jag hinna med det?!?) Jag bokar aldrig in någonting på helger OM det inte är närmaste vänner eller kören.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar och uppskattar ”de mina” än mer. Tjillevippan som följde med mig till doktorn och umgicks med mig en hel dag efter beskedet. Blom som fysiskt är i Bryssel men aldrig längre bort än ett telefonsamtal. Alla andra vänner som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Mädchen som med sina varma händer och sitt lugna sätt får mig att andas, vila och skratta massor.

Så… hur är det med dig?

Prövotid

Eller ska jag säga ”provtid” kanske. Jag har under den senaste veckan

• varit på cellprovtagning
• tagit prover inför reumatologbesöket
• blivit kallad till tandläkare

Givetvis är allt för mitt bästa men det blir ändå något som maler i hjärnan. Att bli kallad till gratis cellprovtagning är så bra och jag älskar Sverige för det! Men då jag känner flera som fått negativa besked så är det klart att sånt spökar i huvudet.

Tandläkare är en följetong i min familj. Vi verkar ha dåliga tänder helt enkelt. Jag lagade flera tänder i grundskolan men sen har Karius och Baktus flyttat verkar det som. Eller, HADE flyttat för förra året såg tandläkaren början till något + att gamla lagningar börjat spricka. Så klumpen i magen är stor, dels för att jag inte gillar tandläkarbesök men dels för ekonomin – tandläkarbesök är inte billiga.

Och så reumatologen. Hela mitt logiska jag vet att det är bra att jag äntligen får veta svart på vitt ifall jag har en reumatologisk sjukdom. Jag fattar det. Min sjukgymnast har hjälpt mig massor mentalt och fysiskt hur jag kan tänka kring min rygg och jag vet att hon är med mig. Men ändå, tänk om jag har samma sjukdom som min morbror?

Men jag vet också att mina vänner är med mig genom vått och torrt och än mer har jag fått det bevisat den senaste tiden. Så, jag kör på och håller alla tummar jag kan.

Slut-på-semesterntankar

Dags att börja jobba igen. Har suttit i soffan hela dagen och tänkt alldeles för mycket på mitt liv. Jobb. Kroppen. Knoppen. Hjärtat.

Som vanligt ältar jag negativa saker. Det som drar massor med energi och liksom äter upp mig inifrån. Jag har aldrig fört dagbok men den senaste tiden har jag skrivit ner några saker på datorn. Inte som dagbok utan mer minnen vad jag verkligen varit med om i mitt liv (inga detaljer men nog ändå). Upp till gymnasieåren är det tråkiga saker, så enkelt är det. Men även efter, när jag borde vara vuxen och förstå. Och jag har gråtit när jag skrivit och jag har funderat ifall jag hittat på. För jag hör om människor som haft det svårt och då tänker jag att ”DE har haft det svårt så jag borde inte gnälla”. Men, när jag läser orden och inser att all den där skiten har hänt MIG så inser jag mer och mer hur barndomen formar oss alla.

Jag vet inte för vem jag skriver. Eller, jag har någon i tankarna (för att lättare kunna skriva) men jag vet inte om jag någonsin vågar visa detta. Men som sagt, det blir så tydligt hur påverkad jag är av allt. Jag söker konstant bekräftelse på att jag duger, på att någon väljer mig. Men även om någon visar att de valt mig vågar jag inte tro på det utan lever med en konstant skräck att bli lämnad och lurad. Just lurad är nog det värsta, att stå kvar och inse att man gått rakt i fällan och insett hur det verkligen låg till. Därför är jag också så finurlig att jag säger till mig själv hela tiden att aldrig våga chansa och visa mitt rätta jag för se, jag ska visa ”dom” att jag minsann inte blir lurad längre. Klurigt, eller hur? Jag har tidigare berättat om att jag har separationsångest och det har jag. Ibland mår jag så bra (tillsammans med de närmaste) och då lugnar hela min kropp ned sig. Jag skrattar och njuter och glömmer bort allt annat. Men så är det över och vi ska skiljas och då får jag såna hemska tankar. Har jag sagt hur mycket jag uppskattat allt? Och tänk om vi inte ses igen? Tänk om? Tänk om de försvinner nu? Jag är livrädd för att bli ensam! Välja att vara själv är en sak, bli lämnad ensam en helt annan.

Så förutom att älta mitt hemska jag så är det mycket annat jag tänker på (och som nu lett till att jag börjat få plötslig hjärtklappning, mardrömmar och sömnlöshet) – går ju bra det här…not…

• jobb. förstås. Jag kan inte skriva mer här men, arbetssituationen är…galen.
• ryggen. Ska till sjukgymnasten imorgon igen. Mår bättre, har varit duktig på att göra mina övningar hela sommaren. Har fortsatt bråka med husläkaren och till slut remitterades jag vidare till reumatologer. De, i sin tur, har sett över min röntgen och beslutat att följa upp detta. Jag är livrädd för vad de ska säga, på samma gång så måste jag få ett svar för att kunna gå vidare på rätt sätt.

Och så klart att jag mår dåligt när jag ältar så här mycket. Därför ska jag avsluta detta eländesinlägg med bra saker från min semester;

• logdans i Hälsingland. En dyrbar kväll i juli var jag där tillsammans med Blümchen och annan flicka och så kul det var. Jag fick dansa en hel kväll, ryggen hade en bra stund och jag kände mig glad! Jag ska leva länge på den kvällen
• midsommar. Kanske inte riktigt på min semester men nästintill. Mina fina vänner tillsammans i ett torp i hälsingland. Jag skrattade så jag grät och jag sov i ett tält och förbannade björktrastarna och duvan som väckte mig varje morgon. Men så roligt det var!
• Bryssel. Jag och Tjillevippan åkte ner till Blümchen för några dagars enkelt umgänge. Så avslappnande och befriande alltihop. Och jag kom hem med en klarröd/orange kappa som jag bo i hela hösten!
• rosé på balkongen. En kväll med J och en kväll med N. Lyx!
• Långpromenaden med S som avslutades med många öl, skratt och en del tårar. Vilken dag!
• Dagar vid vatten med Mädchen. Klippor vid Mälaren eller färja till Helsingfors spelar ingen roll, det var vi och vattnet.

Så, jag har det bra. Jag har det väldigt bra. Om bara jag kunde komma ihåg det oftare.

Flickan på parkbänken

Vid midnatt var jag på väg över Mariatorget mot tunnelbanan när jag hörde någon som grät. Någon i julimörkret grät högt och hjärtskärande och i skumrasket kan jag till slut urskilja en tjej (runt 20årsåldern) som sitter ensam på en bänk. Min första tanke är att gå fram och fråga hur hon mådde, min andra tanke är att jag är för trött och bara vill komma hem. Men jag kunde inte fortsätta till tåget utan med bestämda steg gick jag fram till henne. Jag frågade hur det stod till och hon tittade upp på mig med röda, svullna ögon och hulkade fram ”bra…”. Jag frågade om jag kunde göra någonting och hon sa ”om du vill kan du få sitta här en stund hos mig”.

Så där satt vi, tysta på en bänk på Mariatorget. Hon grät, fipplade lite med sin telefon och jag var tyst. Efter en stund säger hon plötsligt ”Du tänker väl inte ringa någon om mig?” och jag svarade bara att jag inte skulle göra det men att jag inte tänkte lämna henne själv. Så börjar hon berätta; att hon känner sig så ledsen och deprimerad för allt. Hela livet. Alla krav; att man ska plugga, jobba och bara kunna allt och göra allt. Och allt hon berättade kände jag igen  mig i; det här att aldrig stanna upp och våga njuta och stå för vem man är och vad man gör för hur kan det se ut i andras ögon. Och vad ska jag bli när jag blir stor? Jag frågade om hon hade pratat med någon annan om detta och hon sa trött ”Nej men vem lyssnar på ännu en deprimerad kvinna, jag är bara en kvot” och jag blev så ledsen i hjärtat. Någonstans började min hjärna tänka ”var försiktig med vad du säger, kanske ska du bara låta henne vara, tänk om du ställer till någonting?”. Men… är det inte bättre att bry sig än att springa till tåget?

Hon berättade att hennes föräldrar bodde i närheten och efter en stund på bänken frågade jag om jag skulle gå med henne hem till dem. Så långsamt gick vi och småpratade om livet för att slutligen skiljas åt utanför hennes port.

Jag vet inte vad flickan heter, jag vet inte var hon egentligen bor (hon var på besök hos sina föräldrar) men jag hoppas att hon tar hand om sig. Livet är skitjobbigt och vi får ta massor med smällar som ibland ger stora, varaktiga ärr i kropp och själ.

Ta hand om er. Ta hand om varandra.

Spänning i vardagen

När jag kom hem idag stod en man utanför porten. Han tittade på mig och sa ”Ska du in? Jag har inte koden…”. Jag som hade haft en pissuselstressdag var på väg att ignorera honom. Till saken hör nämligen att den senaste tiden figurerat en hel skumma figurer i trapphuset och att vi nu till och med ska byta portkod (EFTER 10 ÅR – kan ni tänka er) så jag tänkte vara duktig och hålla skummisarna borta.

Men då halar han fram den, polislegitimationen… ”Jag är polis och behöver komma in här”. Givetvis släppte jag in honom. Han stannar vid namntavlan i entrén och skriver lite i sitt block för att sedan gå till dörren mitt emot min!!! Och där börjar han knacka, kolla i brevlådan samtidigt som jag letar och fixar med mina nycklar (jag LOVAR, jag segade inte med flit…) Han började fråga mig lite om grannen, om jag sett vem som bor där, var hon kan tänkas hålla till osv.

Ja, så här spännande var min måndag… Givetvis blir jag nyfiken! Men jag tror att han ska ta grannen till finkan för alla soppåsar hon ställer utanför sin dörr (istället för att bära ner dem till sopstationen). Eller för att det alltid är barn hos henne men jag har aldrig fattat om det är hennes egna. Eller så är hon spion….

Intet nytt på varken väst-, öst- eller jobbfront!

Ja är inte det här en sorts depression så vet jag inte hur det nu skulle vara. Eller är det en livskris? Är det ens skillnad? Jag vet bara att jag har kört fast totalt. Så vi tar det i punktform.

1. Jobbet. Intet nytt jobb. Jag söker men ingen nappar. Jag vet liksom inte hur jag ska göra; söker jag arbeten jag är helt okvalificerad för eller är jag FÖR kvalificerad? Kan man vara det? Eller skriver jag helt fel i ansökan? Jag försöker googla och snappa upp vad som är ”bra” / ”mindre bra” att skriva och så utgår jag från det. Men mitt nuvarande jobb håller inte längre. Ensamarbete är snarare en regel än undantag. Och ALLT ska hinnas med, jag har långa listor på allt jag måste hinna. Men jag hinner inte med och hjärnan kokar.

Flera personer i min närhet har fått nya jobb också och det är SJÄLVKLART att jag gläds för deras skull. Men det är också så svårt att höra dem prata om löneökningar, bra arbetstider och nya utmaningar när jag själv inte vill hellre än att hitta nya vägar. Men jag missunnar er inte. Jag lovar. Jag blir glad

2. Ryggen har tackat för sig igen. De senaste två veckorna har jag haft smärta jag aldrig tidigare upplevt. Jag har gråtit och snorat högt här hemma på kvällarna för att det gjort så j-la ont. Inför andra kan jag beklaga mig, men jag erkänner aldrig riktigt exakt hur illa det är. ”Jo igår kväll låg jag på golvet och hulkade och skrek av smärta och tog mig inte upp på 30 minuter”. Då är jag väl sjåpig? Och jag blir så irriterad på de som tittat på mig och sagt ”Ja jag har ju också haft lite ont i ryggen, men det brukar gå över”.  Jag vill ta tag i dem och slå och skrika ”DU HAR INTE EN ANING HUR ONT JAG HAR!”. Men jag ler lite trött och säger ”ja fast det här är ju inte bara lite ryggont, jag vet ju att det är fel därinne…”. Men det lyssnas liksom inte på. Och jag biter ihop. För en vecka sedan försökte jag gråta i smyg bakom en DN, det gick ju sådär. Men jag skäms, lite ryggont ska man väl inte gråta för? Men hur förklarar jag smärthugg / blixtrande smärta som när som helst kan attackera mina ben och min rygg? Som får mig att hålla andan och bita mig i läpparna för att inte skrika? Va’ inte så sjåpig Ika! Men innerst inne vill jag bara att någon är där när smärtan släpper och inte berättar för mig ”att jag minsann också haft ont i ryggen…”. Du har inte en aning hur jag mår och jag orkar inte riktigt med pikar längre för att jag haltar eller för att jag inte kan gå hur som helst. Stå bara bredvid mig. Var bara nära.

3. Men apropå ryggen är jag tillbaka hos sjukgymnasterna på Rehabtjänst. Jag fick en akuttid och träffade ännu en supersjukgymnast. Hon tittade på mig, bad mig berätta, lyssnade, förde anteckningar, gick tillbaka i gamla journaler och läste och studerade slutligen röntgenanteckningarna. Och hon bara sa ”jag tror att jag har en tydlig bild av vad det är som ställer till det för dig” och så började hon beskriva MIN värk. Och det är diskarna i ländryggen som inte mår bra. Inget diskbråck men de är ihoptryckta och slitna och eländiga och då kan man få sån här smärta som jag har. Det är ofta förknippat med reumatiska sjukdomar och sånt finns det alldeles för mycket av i släkten. Så nu är jag helt nojjig att jag ska ha en reumatisk sjukdom som ska göra mig invalidiserad. Och mitt jobb där jag konstant befinner mig vid låga bord är HELT FEL för mig. Så… då är vi tillbaka på jobb-problematiken.

4. Mitt utseende – jag veeeeeeeeeet, fåfänga! Men jag ser ju inte klok ut, den senaste tidens stress och jäkt och ingen träning alls har lett till att jag är blekfet med påsar under ögonen. Jag har aldrig sett mig själv som vacker men just nu är det inte OK.

Jag vet. Det är fult att gnälla. Det finns dom som har det värre. Men jag kan inte hantera allt längre. Jag känner mig ensam ansvarig på jobbet för massor. Den här smärtan i ryggen tar så mycket energi att jag inte kan dölja det längre. PÅ jobbet får jag höra ”du ser så sur ut. Du ser trött ut”. Ja men vad tror du? Jag orkar inte. Det är ungarna som håller mig flytande. SOm hjälper mig, lyfter, sträcker och kramar mig när allt känns som mest hopplöst. Ungarna som utmanar mig på alla sätt möjliga men som ändå får mig att hitta lite mer ork, och lite till…och lite till. Men när energibanken är slut – vad gör jag då? Jag tar ingenting från den banken till mig själv längre. Jag ger allt till jobbet.

Och jag vill flytta men jag har inga pengar att köpa något för. Och det skäms jag också för. Jag som är så gammal, jag ska väl ha en massa sparat? Nej, det har jag inte. Jag har inte en fet lön och det är först nu på senare åren som jag kunnat börja spara lite. Tidigare har allt liksom gått jämnt ut. Och jag är alltid med och försöker betala för mig, även om jag vet att de jag umgås med tjänar så mycket mer än vad jag gör. Men det sitter i sen barndomen, att undvika att vara skyldig någon något. Jag blir så glad och tacksam när jag blir bjuden på mat eller något men långt inne i hjärnan finns rösten som säger ”Kom ihåg att du måste betala tillbaka”.

Men åter till boende; jag vill flytta. Jag vill inte bo i betongförort. Min dröm är att bo någonstans… jag vet inte riktigt var. Tror inte ens att orten är det viktigaste – jag vill bara känna ett lugn. Okej, jag drömmer lite; jag vill ha ett litet hus. Eller stort. Men ett hus. Med gräsmatta – jätteviktigt att det finns en gräsmatta som jag kan gå barfota på. Jag tror också att jag behöver en liten trädgårdsplätt för jag när en dröm att vara trädgårdsmästare. ”Oj, nu måste jag verkligen rensa bland grönsakerna”. En trevlig sambo i det där huset kan också vara bra, allra helst om det kommer in getingar för jag avskyr dem. Men där puttrar vi runt, ibland strosar jag runt barfota på gräsmattan och äter nyplockade hallon. Spontant snygg med solfräknar är jag också och ett par slitna hängselbyxor klär min vardagssnygga kropp. En kropp som jag håller i trim genom att varje dag vara ute med hunden och gå stärkande promenader. För det finns en hund i min framtid. Det är en sån stark önskan, nästintill en drift.

Så försvinner drömmen. Och jag är tillbaka i vardagen igen, en ensam vardag där jag stressar fram och gråter för ryggen. Men ikväll när jag pratade med Tjillevippan sa hon något av det snällaste jag hört; ”Jag följer med dig till världens ände. Jag följer med dig till dr och tar blodprover om det behövs för att kolla upp ev reumatiska sjukdomar. Jag är med dig”.

Tack. Du anar inte vad det betydde för mig.

Ett långt personligt inlägg. Jag behövde kanske bara få ur mig lite. Ursäkta om jag gjort dig less.

livstecken

Blir inte mycket skrivet här just nu. Jag har varken lust eller inspiration. Jag jobbar och jobbar och det tar all min ork. De två senaste fredagarna har jag gått hem och gråtit av trötthet och vanmakt. Dels över arbetssituationen som sådan (vilken är fullständigt ohållbar). Dels över den behandling jag fått utstå av så att säga klienter. Jag kan inte skriva mer här mer än folk är tamigfan inte kloka, skriker och gormar och smått hotar. Och där står jag; ”i ett arbetslag ställer vi upp för varandra” så jag ställer upp. Och ställer upp så enormt mycket att jag arbetar och tar emot skit för andras räkning…

De två senaste helgerna har dock varit helt underbara. Jag lever och jag skrattar och jag har roligt – men visst påverkas allt av jobbet. Jag drömmer om jobbet och jag tänker på jobbet.

Jag letar andra jobb men ingen verkar vilja ha mig. Jag försöker ändra på personliga brev men ingenting. Jag är helt fel. Varför i helvete utbildade jag mig ens till lärare. Varför kunde jag inte bara komma på något annat? Men saken är ju den att jag knappt tänkte igenom något alls, jag bara åkte iväg och pluggade – angelägen om att komma bort bort bort.

Och nu är jag så borta att jag knappt kommer tillbaka till mig själv.

Men jag lever i alla fall. Jag lever för mina helger och lediga stunder med Mädchen och mina vänner, jag lever för kören. Men jag önskar mig en helt annan vardag…

Vårpromenad

Men som vi lever upp nu! Människor ler, knäpper upp sina vinterkappor och söker varje chans till SOL! Efter jobbet gick jag längs Norr Mälarstrand en stund och det var nästintill trängsel.

”Bäst” var de två piffiga mammorna. Med en varsin barnvagn och högt tempo i benen plöjde de sig fram bland oss andra flanörer, ivrigt skvallrande gemensamma bekanta. Plötsligt möter de två andra kvinnor (likaledes med varsin barnvagn) men viker någon av? NEJ, de kör rakt mot varandra – h e l t sjukt! Men de andra kvinnorna viker av i sista stund och de två mammorna framför mig fortsätter att storma fram högljutt kommenterande; ”Men såg du! De vägrade flytta på sig! Som om jag skulle kunna flytta på mig? Var skulle jag gå?” Att alla andra ska flytta sig verkade självklart. Sen höll de på att köra ner en gammal dam med käpp i en vattenpöl (damen stannade för att plötsligt låg någons labradorvalp i pölen och badade). Som tur var fick hundägaren tag på damen och sa åt Terminator-mammorna att lugna ned sig. Och där kände också jag att det var dags att gå en annan, lite ensligare, väg – jag kunde inte sluta studera folk!

Ja jisses, vårkänslor kan te sig på många sätt!

Söndagstankar

Så mycket i huvudet nu. Ska försöka jobba imorgon efter ännu en vecka hemma i soffan med Viruset-som-bara-inte-ger-sig. Jag tänker på jobbet. Jag tänker på framtiden. Jag tänker på vänner – de som är kvar och de som försvinner i periferin (var det någons fel? Har jag gjort något?). Jag tänker de som är allra närmast mig, vad de går igenom. Jag tänker på mitt boende.

Och jag tänker på att jag borde ta itu med mitt liv. Men jag orkar inte i vissa fall och vågar inte i andra.  Jag tänker på att följande tre helger är ”bokade” av olika saker (roliga och bra saker) men hinner jag med mig själv. Det är mycket nu.

Så gråter jag. Mina söndagar verkar gå till att ha ont i magen inför veckan som komma skall. Jag låg vaken till nästan 3 inatt och grubblade på jobbet bland annat.

Men man ska tänka på bra saker och då tänker jag på helgen som varit; den var precis om jag ville ha den. En lugn helg på tu man hand med Mädchen, känns som länge sedan.

Melodifestivalen 2011

Är jag fortfarande en schlagernörd? Jag har sett en av fyra delfinaler av årets tävling och jag tycker det mesta inte är bra. Jag har tröttnat på hela cirkusen liksom. Men likväl har jag lagt upp en Spotifylista med finalbidragen – jag kan inte släppa det helt Det finns många jag tycker något om men tycker om, det är en annan sak haha;

1. Danny – In the club. Så dålig och tjatig.
2. Sara Varga – Spring för livet. Jag klarar inte sån här vismusik med en liten vän varelse (som säkert är jättesnäll!) och som viskar fram orden. Jag vill liksom skaka henne men det är väl väldigt fel när det handlar om misshandel!
3. The Moniker – Oh my god! Det är ju onekligen trallvänligt och rätt bra.
4. Brolle – 7 days and 7 nights. Det ger mig ingenting även om jag gillar Brolles röst.
5. Linda Bengtzing – E de fel på mig? Hon kan ju det här med glad, energisk schlager – sen kan man ju fundera både en och två gånger på texten haha. Men helt ok!
6. Nicke Borg – Leaving home. Jag har lyssnat på låtarna massor med gånger men jag kan fortfarande inte minnas denna! *lyssnar* Jaha, det är den här; tråkrock. GÄSP!
7. Swingfly – Me and my drum. Fy så dålig!
8. Sanna Nielsen – I’m in love. Så tråkig att klockorna stannar. Men präktiga Sanna går hem på Svensktoppen bland präktiga människor medan jag vill bara rufsa henne i håret och ge henne en musikcoach! Flickan är begåvad men sjunger så tråkiga låtar (och så måste hon sluta sjunga så nasalt).
9. The Playtones – The King. Den här sjunger jag med i och stampar med foten. Ålderstecken på mig eller är det helt enkelt lite bättre än det mesta i årets finalfält? Ika gillar Rockabilly – ooops! Nej det gör jag inte, men det är en klämmig bit som man säger i Hälsingland.
10. Eric Saade – Popular. En monchichi på speed. Kompositören har snott friskt bland Rasputin, Oh Mama och Modern Talking och ja, det funkar. Den sätter sig i skallen.

Jag ska nog försöka se finalen i år också men gör jag inte det så är det också helt ok Annat var det på det glada 80-talet när jag satt med en bandspelare framför tv:n och försökte spela in låtarna direkt!